Långa, mörka kvällar i stugor som kräver ständig passning av eld i spis. Där var vi alla med och gav vår historia - fick vi vår historia, vårt folkvett våra spökhistorier, vårt skvaller, våra varningar, vår religion, våra råd, våra recept, våra kunskaper om mark och djur etc, etc.

Där framför elden fick vi mål i mun av två lika LIVSNÖDVÄNDIGA slag: ORD och MAT.

Det är FOLKBILDNING för mig.

Så har vänner och jag i studiecirkelform fortsatt  i ordnade berättarnätverk, där var och en berättar vad helst den anser passar, egna upplevelser, bygdeberättelser, skälmhistorier, spökhistorier, sagor, lokal historia, det finns ingen gräns ...

Så här har det brukat gå till:

Vi sätter oss runt omkring i ett vardagsrum eller på ett bibliotek...Belysningen är som förr - gärna svagare.... Vissa är förberedda, andra mer spontana.

Berättaren får en sten som symbol för att ha fått ordet, får ta sig sin tid och lyssnarna ... lyssnar bara..... varken värderar eller kommenterar, bara tar in orden...

När åhörarna hämtat sig, då har någon annan hittat nåt mättande från sin inre fatabur att förmäla.

Sällan har så mycket kunskap om människan getts mig, både om berättaren och de människors öden som beskrivs, om de övriga, väldigt olika deltagarna samt inte minst om mig själv: vad berättar jag, hur, varför just det och vad gör det för intryck på mottagarna ?????

Efter en längre tid har vårt förtroende för varandra blivit omutligt; en del av ORDETS MAKT ?