Man ser något. Man hör något och tänker att det där ser kul ut. Det vill jag pröva. För mig har det alltid varit musiken. Vi ville ha ett band men hade inga möjligheter att spela hemma hos någon av oss med hänsyn till familj och grannar. Vi fick höra att man faktiskt kan få låna en lokal och grejer så vi kunde köra igång med drömmen på en gång. Det var nåt som hette Studiecirkel och det var helt fantastiskt. På den tiden fanns det ganska mycket övergivna industrilokaler som man kunde hyra för en billig peng. Studiecirkeln hjälpte till med ekonomien. Alla som någonsin drömde om att spela i band kunde pröva på. Nu finns inte de udda lokalerna längre. De har blivit ombyggda till kontor med skyhöga hyror.. Det som finns kvar är de lokalkluster som studieförbunden byggt upp där banden kan pröva på att drömma.

Av alla de som jag spelat med har en del lagt av och hittat något annat. Men de bär med sig upplevelserna hela livet och till viss del fortfarande identifierar sig som rockstjärna. Andra har faktiskt gått vidare i musiken och har kunnat livnära sig på musiken och blivit en del av det svenska kulturarvet. Och kanske fått någon att tänka "Det där vill jag ochså pröva". 

Sen har vi 3e kategorien dit jag själv hör. Vi som fortfarande spelar men inte direkt slagit igenom. Musiken är en sådan stor del av min identitet och personlighet att jag inte har någon anledning att sluta. Det är mitt andningshål som bryter av den annars gråa vardagen. Det är Jag.

Inget av detta hade varit möjligt utan studiecirkeln. Nu när allt man gör måste vara perfekt för att räknas behövs cirklarna mer än någonsin. Alla kan inte vara bäst.

Rock will never die/..Jimmy