Jag har under många år arbetat med ungdomar som av olika anledningar inte klarat gymnasiet, ibland inte heller grundskolan. Gemensamt för dem är att de har ett dåligt självförtroende och känner ett stort misslyckande vad gäller skolan. Många har stora svårigheter, en del olika diagnoser, psykisk ohälsa m m, och en del har levt eller lever i en miljö som är destruktiv. När jag träffat dem har också en gemensam nämnare varit att de inte vill tillbaka till skolan. Efter att ha jobbat med sig själva, fått nya erfarenheter och lite bättre självförtroende, har en del vågat sig på att söka till folkhögskola. I vår kommun har vi den stora förmånen att ha fem folkhögskolor inom rimligt avstånd och vi har ett mycket gott samarbete. En av folkhögskolorna har dessutom två mindre grupper för personer med NP-diagnoser och psykisk ohälsa. Under dessa år jag jobbat med ungdomar och samarbetat med folkhögskolorna har jag sett hur ungdomar bokstavligen fått ett nytt liv. Från att livet sett hopplöst ut, att det inte finns en framtid, prata om att börja studera till lärare eller läsa ekonomi på högskolan. För vissa ungdomar är jag övertygad om har folkhögskolan betytt skillnaden mellan ett liv med droger och psykisk ohälsa, och ett liv med självkänsla, jobb och ett gott liv. För mig som arbetar med ungdomar är den här resan fantastisk att följa och det är värt allt! Jag anser att om folkhögskolorna försvann eller fick försämrade villkor är det en katastrof för många personer som behöver en andra chans och få komma till sin rätt. Den ordinarie gymnasieskolan borde istället jobba mer som folkhögskolorna, då skulle kanske fler ungdomar klara sig genom gymnasiet!