Jag har befunnit mig inom studiecirklar sen jag var tonåring, Jag förstod inte då att det var något unik och inte alla förunnat i vår värld.

Jag spelar trummor och av uppenbara själ har jag behövt ett rum att bröta i som inte stör andra.

Vad är ett rum förutom ljudisolering och eluttag?

Det har och fortsätter att vara ett sammanhang. Ett sammanhang där jag möter folk med samma intresse. En rymd för glädje, ledsamhet, frågor, hybris och ödmjukhet. Jag har lärt mig att bättre kompromissa med andra och hur en gemensamt jobbar mot ett mål. 

Jag har lärt mig mer om mig själv, andra och världen.

Möjligheten att kunna skapa musik ihop med andra har även bidragit till ett identitetsskapande ochen möjlighet att definiera mig själv. Jag är trummis och musiker även om det inte står på ett papper nånstans. Den identiteten följer mig och har varit grunden för samtliga av mina relationer i vuxen ålder.  

Jag önskar alla den möjligheten och jag tror att möjligheterna som folkbildningen har gett mig har varit avgörande i den processen.

På senare tid har jag intresserat mig för folkbildningens historia och vart överraskad av hur rik den är.

Redan på 1800-talet fanns (som följd av upplysnings-tiden) uppfattningen att utbildning och kultur var svåråtkomligt för majoriteten av befolkningen. Detta sågs som ett problem för det demokratiska projektet och människors rätt till att kunna påverka sin omgivning samt stimuleras kuturellt/intellektuellt.

Jag vågar påstå att även om vi kommit långt i vår utveckling så kvarstår behovet av en plats där folk möts och bildar varandra utan allt för höga trösklar i form av förkunskaper eller ekonomi.