Jag har gått tre år på folkhögskola. Tre år som förberedde mig för Musikhögskolan, där jag tog min musikermaster 2018. Både som jury för kandidat- och masterprogram men även i mitt yrkesliv som musiker där jag spelat mycket utomlands har det blivit oerhört tydligt hur hög internationell nivå svenska musiker håller. Jag är övertygad om att det till stor del beror på, att vi har den för Sverige helt unika folkhögskolan. Där man tillåts att utveckla inte bara sitt hantverskunnande utan även sin konstnärliga identitet, utan krav på godkänt och utan dyra kursavgifter eller stress över att få scholarships. "Det svenska musikundret" kommer från kulturskolan och folkhögskolan. Fråga alla på Musikhögskolan eller yrkesverksamma musiker i Sverige om dom har gått folkis - svaret kommer väldigt ofta vara ja. I min roll som ledare på studieförbundet ABF har jag på nära håll fått uppleva hur demokratin stärks genom studiecirklar. För där uppstår möten mellan människor som kanske aldrig skulle ha träffats annars. När en artonårig kille från norr om stan som fortfarande pluggar natur på gymnasiet pratar om musikaliska processer med en förtidspensionerad kvinna från söder om stan som jobbat som fritidspedagog - de skrattar, inspirerar varandra och kommer fram till spännande slutsatser. Dessa möten behövs i en mer och mer segregerad samtid. Och vad, som inget annat kan förena oss i starka sociala grupper som varken tar hänsyn till nationsgränser, hudfärg eller religion? Kulturen! Detta möjliggör folkbildningen. Den är avgörande i en stark demokrati.