I långa tider har folkbildning varit en viktig del av vår kultur och tillvaro. Genom fackföreningar, kören, bildningsförbund, nykterhetsrörelser, kyrkan, ja du vet. Men som yrkesverksam och småbarnsmamma fanns alltför lite tid att ägna sig åt detta. Studiecirkeln har först nu i mogen ålder kommit att betyda nåt viktigt. Under mina arbetsår, träffade jag massor med människor på konferenser, seminarier och folk som kom till min arbetsplats för att "få veta". Där grundade jag modet att stå därframme och berätta om det jag visste bäst om. Äsch. inte bäst, men mycket. Så därför är det inte läskigt att vara cirkelledare. Att delta i nån annans cirkel, som jag själv valt att vara med i, är en skön känsla. Sitta å lyssna, göra en anteckning, ställa frågor. Ibland blir jag lite besviken när cirkelledaren inte har mer att komma med, d v s svara på frågorna. Det är just detta; att i cirkeln få till en diskussion, höra andras synpunkter, erfarenheter och kunskaper. En diskussionsklubb. En kvällssoare med musik, ett samtal om en bok, en dikt, ett sopsorteringssystem. Trevligt. Det värsta som händer är när en av deltagarna säger "ja, det var ju trevligt" och det är allt. fast jag har den hårda vägen fått förstå att alla får vara med även om man inte bidrar. Det är det som är cirkelns bästa form. Alla får vara med. Jag saknar bara de yngre deltagarna. Fast jag vet att jobb och jobbiga ungar upptar för mycket tid. Men å andra sidan - varför kan papporna leda knatteträningen? En syjunta är också en cirkel. Är fotbollen det?