I småstaden fanns sporten. Ville man spela musik hade visserligen fritidsgården ett unket betongutrymme till övers, men det var redan fyllt till brädden med alla andra av ortens band. Det vill säga, inte så många reptillfällen per månad - om ens något, fördelat på varje grupp.

Och så uppenbarade sig plötsligt informationen om studiecirkel. Utan vidare hade vi vår egen lokal, en första egen plats där vi inte behövde kämpa för att få utrymme. Sedan dess har studieförbunden varit en självklar och naturlig hemvist. Olika förbund, olika lokaler men alltid en trygg plats och enda förutsättningen för oss som band att komma vidare och framåt.

Samtidigt, just nu, sprider sig kulturdöden, och det redan före corona. Scener försvinner, klubbar tvingas stänga och det känns lite som den där småstaden igen. Fler behöver en hemvist och  studieförbunden måste finnas.